Noah
Om fyra dagar fyller Noah två år. Det känns lika overkligt som det faktum att jag har varit mamma i två år. Jag minns mycket väl hur det kändes att vänta på honom när han låg i magen och växte. Det var illamående och trötthet som byttes av med humörsvängningar och jag minns hur samma tights och tunikor tvättades om och om igen. Tyvärr kunde jag inte förmå mig till att njuta av bebismagen och jag var kanske egentligen inte mogen för det här med barn av flera anledningar. Fast, hur ska man kunna veta att man är det, defenitivt ? Det kanske är något man blir, man växer ju hela tiden med sitt alt. sina barn, kan man hoppas åtminstone.
I magen hette lillkillen hela tiden Nelson. När han kom ut var det ingen tvekan om att det var en Noah, det såg man. Det är roligt att minnas tillbaka hur det var den där dagen för snart två år sedan. 14 Januari 2011. Det var fredag och jag åkte tidigt till ica maxi för att handla. Två veckor kvar till beräknad förlossning, herregud jag måste verkligen baka. Alla säger ju att man har besök hemma för jämnan när man har en färsking. Jag hade inte fyllt frysen alls, sånär som på några spenat piroger som tydligen skulle vara smidiga att värma emellan amning och blöjbyte. Utmärkt! Vad skulle man göra utan alla dessa mamma/bebis tidningar som uppmanar till att göra än det ena än det andra innan det är försent?! Ärligt talat var jag stressad som fan över allt vad folk sa och allt jag kunde läsa. Det verkade faktiskt som att livet skulle vara över efter förlossningen. Hur som helst, det blev inte mycket handlat. Kroppen skavde i sitt skal och detta trots de starka alvedon jag fått ett par veckor tidigare, när jag befarade att mina revben var brutna. Tonie var hemma så tidigt som till lunchen och vi åt lax. Ingredienser till förberedande bak åkte fram på bänken men innan jag hann fundera på fortsättning var jag nerbäddad som en kåldolm i sängen och tre timmar senare var vi på BB. Ytterligare 40 minuter senare var han ute vi fick hålla honom. Han var det finaste jag sett och allt det där fantastiska man kan höra om, det var sant. Jag älskade honom direkt som att jag aldrig gjort annat. Sedan kom jag till insikt i att det är svårt att vara förälder och nu vet jag att det blir svårare och svårare hela tiden. Som tur är blir det också mer fantastiskt varje dag och jag kan verkligen förstå att mamma och pappa inte fick nog förrän de hade tre stycken. Idag när Noah var ledsen över något han kände som orättvist frågade jag honom om han ville ha en kram. Han lämnade sitt näste direkt och kramade om mig hårt och länge. Det är inte konstigt att man ibland vill ha tre- fyra stycken
men Noah är så gullig så man nästan dör. jag orkar inte med honom. speciellt där med mormor