Om att trivas tillsammans
Det känns för mig rätt självklart att man trivs bättre med somliga än med andra. Har man turen att finna en vän som man gillar, som gillar en tillbaka, då är man verkligen lyckligt lottad. Det här tänker jag inte i första hand på med en partner som man kan söka efter på krogen, på dejting sajter eller t.o.m. via radio nu. Nej jag tänker på vänskap och bara vänskap. När jag hittade vår katt Oliver på katthemmets hemsida så visste jag direkt att det var katten jag skulle ha. Inget av mina tidigare krav var viktiga, jag tittade inte på en enda katt till. Jag minns att Anna, som var kontaktpersonen, skrev långa sms från Raven i den långa väntan på att få komma till sitt nya hem. Hon berömde honom för att han var så anpassningsbar. När vi äntligen fick hämta honom från jourhemmet tänkte jag att det var sant. Han sa ingenting i bilen och han fann sig snart hos oss. Första gången han visade missnöje var när vi tog hem en till katt. Han drog sig undan och det var som att förlora honom på värsta tänkbara sätt. Som att vi valde bort honom. Okej. Oliver vill vara ensam som katt tänkte jag och accepterade faktiskt det till slut. Ända till Molly den lilla överlevaren kom in i vårt liv. Han tog henne till sig direkt och jag fattade ingenting. Igår såg jag ett program med en kattexpert som talade om att katter vill välja sina eventuella vänner med omsorg och att kemi är viktigt. Kräsna precis som vi människor. Ja vad fasen trodde jag ??
katter är kanske bättre än människor på att välja sina vänner?