The sound of scilence
Noah sov hos sin farmor i lördags. Vi tänkte att vi kunde hyra en trevlig film och liksom bara vara. Öppna en flaska vin och äta något gott. Jag hade jobbat för nionde dagen i rad och kände mig lite matt när kvällen närmade sig. Det blev inte som det var tänkt kan man säga. Man är verkligen inte van. Från full fart till ingen fart alls, lite som en mental krock. Vi låg i varsin soffa framför Så mycket bättre och Valter sprang stressat emellan oss. Upp i t:s knä för att ligga ned i några sekunder, upp på benen igen och över till mig. Fram och tillbaka. Nästa dag skulle bli sista jobbdagen innan den lediga måndagen. Jag saknade Noah så mycket och gjorde antagligen mer onytta än nytta på jobbet. Det var en lättnad att äntligen få krama om lillskatten igen. T tog med honom in till cafeét och jag kunde bota min saknad med att ge N en festis med jordgubbssmak. Hans lycka suddade ut det som varit så besvärligt innan. Det behövs så lite för att göra ett litet barn glad.
