Om att flyta som en kanonkula
Det här med att vänta på ett barn det är inte min grej. Jag kan inte hitta den där bekväma inställningen till själva graviditeten. Hur fantastiskt det verkligen är att ha ett barn och att vara mamma, det känner jag till. Tack vare Noah skatten. Därför längtar jag efter hans lille bror varje dag men jag längtar också bort från alla besvär som kommer med den här väntan. Jag njöt inte någonstans av att vara gravid med Noah. Därför visste jag liksom att det skulle vara annorlunda den här gången. Alltså, det var ju det här med hur magen såg ut, bara som ett exempel, den satt så högt upp på något sätt. Nej jag ville ha en sådan där söt mage som börjar längre ner, det är ju så fint. Då skulle jag gå med åtsittande toppar och visa upp mig. Stolt skulle jag vara, ja ja. Listan kan göras oändlig med dessa, om bara... Nu ska det vara ca två månader kvar att vänta på Charlie, Simon eller Mio eller Isak. Hur ser han ut?
Illamåendet har ännu inte lämnat mig och yrseln som kom med det låga blodvärdet myser och trivs i min kropp. Foglossningen har hittat mitt bäcken och nu har dessutom mitt knä passat på att ge upp igen, perfekt tajming. Åderbråck när man är 27 why not? Att vara trött 24 timmar om dygnet är inte särskilt uppiggande heller. Jag trivs inte med de här känslorna och jag vill verkligen att det ska vara över. Jag orkar inte låtsas om någonting annat längre. Att låtsas tar kål på en.
Love taught me to lie
Life taught me to die
So it´s not hard to fall when you float like a Cannonball
Come on curage teach me to be shy
It´s not hard to grow
You know that you just don´t know
Hur min mage ser ut nu? Precis som jag önskade då. Önskningar går nog i uppfyllelse oftare än man tror. Jag är bara inte så tacksam som jag lovade att vara.